Vackra dagboken. Carl Henric Robsahms anteckningar från 1830–talet

Unika dagböcker berättar om seklets vardagsliv i sällsynt arbetad handstil med vackra stilväxlingar och färger. Kommenterad av Britt Liljewall.

Britt Liljewall

Boken Vackra dagboken innehåller lantbrukaren och hemmansägaren Carl Henric Robsahms rika dagboksanteckningar från åren 1835, 1836 och 1837. Robsahm och hans familj var bosatt både på gården Gribbylund i Täby och i sitt hus på Norrmalm i Stockholm. Dagböckerna är förda med en relativt driven, tydlig och ”modern” handstil. Att tolka vad som står är alltså inget problem. De är skrivna med bläck i olika färger och när det gäller ifyllnader också vattenfärger. Det som gör dagböckerna unika är de kodningar som skapas med hjälp av stilväxlingar, färgläggningar och understrykningar.

1835, när vi möter Carl Henric Robsahm som dagboksförfattare, skall han just fylla 57 år och hans hustru Johanna är 55. De sju barnen är mellan 11 och 25 år och de äldsta är på väg att forma egna liv. Robsahms har fortfarande kvar huset i Klara inne i Stockholm och pendlar ofta mellan landet och staden. Anteckningarna handlar – sedan dagens väder avhandlats – huvudsakligen om vad han och familjemedlemmarna konkret varit med om under den aktuella dagen, det vill säga om det vardagliga, nära livet.

Robsahm hade av allt att döma under många år fört någon sorts dagboksanteckningar. Då och då går han tillbaka till sådana för att hämta uppgifter. Av hans dagböcker har emellertid endast tre årgångar – 1835, 1836 och 1837 – återfunnits, och det är dessa snart 200-åriga dokument som publiceras och analyseras i Vackra dagboken. Möjligtvis är dessa tre dagboksår också de enda som överhuvudtaget bevarats. Varför de övriga anteckningarna i så fall förkommit är oklart. En förklaring kan vara att de inte varit lika konstnärligt utformade – inte lika ”vackra”. En jämförelse mellan de tre åren vi har tillgång till visar nämligen att Robsahms ”dagboksstil” förändrades i allt mer konstnärlig och utarbetad riktning.

Inplaceringen av familjen Robsahm i samhället skapar en ram, som förhoppningsvis hjälper läsaren att komma igång med det egna läsandet av dagboken. Att läsa en dagbok är nämligen inte som att läsa något annat. Det påminner inte om läsningen av en självbiografi, av en roman eller av en historisk berättelse, där färdiga tolkningar, narrativa krav, dramatiska betoningar, färdiga förklaringar och uttolkarens urval styr framställningen. Man ställs inför upprepningar och trivialiteter i stället för strukturerat urval och dramatik. Man ställs inför dagboksskribentens eget urval i stället för uttolkarens. Man ställs inför oförklarliga uppgifter och tvingas ibland lämna dem i det skicket. Man ställs inför livets långsamma rörelse. Sammantaget handlar dagboksläsande om att man ställs så nära som möjligt inför en tidigare okänd människa från en avlägsen tid och en främmande miljö.

Dagboksförfattaren Carl Henric Robsahm är en av de obemärkta individer som lämnat efter sig ett källmaterial som gör det möjligt att återskapa något av den mångfald som kännetecknar mänskligt liv.