Elektronisk dansmusik som kulturarv
Kulturlivets utveckling bör studeras i sina lokala sammanhang och de specifika historiska relationer, sociala processer, mediala klimat och politiska villkor de är en del av. Som stad har Stockholms elektroniska dansmusikkultur en unik historia och vi har ännu bara börjat skrapa på ytan för att beskriva och analysera utvecklingen av denna scen som är så avgörande för stadens musikliv och kulturarv.
Dansmusikkultur sätter spår i städers kollektiva minnen, samt i form av fysiska spår på platser (byggnader, graffiti, rekvisita), fotografier, trycksaker (flyers, fanzines), samt aktörers, myndigheters och mediers arkiv. En systematisk genomgång av den elektroniska dansmusikens historia är av omistligt värde för kulturarvet, i synnerhet medan föregångarna i denna till stor del muntliga historia fortfarande är vid liv. Stockholms musikliv präglas idag av elektronisk dansmusik på nattklubbar, scener och festivaler. Men den elektroniska dansmusikscenens etablering i Stockholm har präglats av konflikt samtidigt som dess infrastruktur har speglat maktförhållanden i samhället. Inträdet av Disco och Rave kan jämföras med Jazzens och Foxtrotens inträde under Stockholms 40-tal. Till en början mötte de nya musikkulturerna vildsint kritik i offentligheten (och upplevdes av debattörer som en alternativ och hotfull modell för samhället) men senare blev delar av det svenska kulturarvet. Enligt Frykman (1988) var 40-talets debatt om ”dansbaneeländet” en del i en maktkamp mellan olika åldersgrupper och samhällsklasser i det dåtida Sverige. Vad har stått på spel i skapandet och i reaktionerna på elektroniska dansmusikscener i Stockholm och för vilka aktörer?
Projektbeskrivning i korthet
Detta projekt jämför två avgörande epoker som lett fram till dagens techno- och house-dominans i Stockholms kulturliv: 70-talets disco och 90-talets rave. Den elektroniska dansmusiken äntrade i Stockholms nattliv i form av disco i början av 70-talet, med normbrytande diskotek som Big Brother, Alexandra’s och Cat Ballou. Då utlöstes djupgående konflikter som färgar stadens kulturliv än idag. För diskjockeys och diskoteksägare kantades discons inträde på Stockholms musikscen av kamp emot både musikerförbundet, myndigheter, proggrörelsen och allmän opinion i massmedia. I media anklagades DJs och diskotek, som exempelvis Sydney Onayemi’s diskotek Big Brother, för att sprida coca-cola-kultur, maskinproducerad smörja och orättfärdig konkurrens mot ”riktiga” musiker (Fleischer 2012). Vad säger det massiva motståndet mot disco om de samhällsprocesser parterna är del av under Stockholms 70-tal? Vilka strukturer växte fram genom åren och vilka företrädde discon under den etableringsprocess som följde? Vilka aktörer går till historien, vilka glöms bort och hur gick det till?
När diskoteken trots allt etablerats under 80-talet så övergick retoriken mot den elektroniska danskulturen från en kritik mot dansmusikens mekanisering – till ett fokus på att ungdomars dansmiljöer ”hotades av droger”. Begreppet ”moralpanik” har använts för att förstå hur samhälleliga hotbilder och föreställningar knutna till exempelvis klass, generation och genus konstrueras och förändras över tid. När Stockholm nåddes av rave-eran i början av 90-talet utbröt en ny moralpanik mot elektronisk dansmusik, i media och bland myndigheter.
På rave-tillställningar spelades techno och trance, som via house var sprungna ur Disco, som i sin tur var sprungen ur Soul. Underjordiska klubbar som Age of Love, Mental Hyperspace och Liquid Lights arrangeras i Stockholm utomhus och i olika lokaler. När ravekulturen når sin kulmen under mitten av 90talet utkämpas i Stockholm strider mellan Docklands vid Finnboda Varv och polisens så kallade Ravekommission – och media fylls av alarmerande rapporter om ungdomars drogkonsumtion, som förknippas med techno och trancemusik. Vilka politiska och kulturella skeenden speglas av kontroverserna kring rave i 90-talets Stockholm? Utifrån feministiska populärkulturstudier utforskar detta projekt de interna strukturer växte fram när delar av rave sedermera etablerades i Stockholm i form av techno och house-scenen och hur det gick till.
Dansmusikkulturens historiografi
Med hjälp av arkivstudier och muntlig historiografi analyserar detta projekt att hur striderna kring disco och rave kan relateras till skiften i Stockholms kulturliv: dess medieklimat; socio-politiska motsättningar; infrastruktur och olika gruppers förutsättningar för kreativt arbete.
Detta är ett historiografiskt projekt som jämför utvecklingen av disco och rave som två betydelsefulla epoker för dansmusikkulturen: dess specifika förhållanden i Stockholm och dess inflytande på stadens kulturliv. Med hjälp av unikt arkivmaterial (inklusive kompletterande arkivmaterial ur media, myndighetskommunikation och utredningar), och kompletterande intervjuer (muntlig historia), spåras och analyseras olika mönster. Projektet utgör en normkritisk historieskrivning som inkluderar aktörer, röster och berättelser som inte vanligtvis tillhör officiella företrädare för det etablerade kulturlivet i Sverige. I synnerhet spåras kvinnliga, queera och icke-vita aktörer som tills för ett fåtal år sedan tenderat att glömmas bort i historieskrivning kring dansmusikkultur.
Material
Material kommer primärt att analyseras ur följande samlingar: Arbetarrörelsens arkiv och Bibliotek (Musikerförbundets yttranden samt dess tidskrift ”Musiken”); DJ Sydney Onayemis dödsbo (med tillstånd av förvaltaren Birgitta Vognsen Johansson); samt dåvarande doktoranden Elisabeth Tegners och hittills oanvända Ravearkiv, som är privat donerade till sökanden och består av 6 volymer intervjuanteckningar, fältanteckningar, pressklipp, flyers, fanzines och rapporter från raves under sent 80-tal till mitten av 90-talet. Kompletterande material kommer dessutom att hämtas ur Stockholms Stadsarkiv (kommunalt material om tillstånd) Pressens arkiv (artiklar, bilder); Svensk mediadatabas (film, radio, TV, fonogram), Kungliga Bibliotekets vardagstryck (flyers, dansprogram, fanzines, etc); Riksdagens arkiv (propositioner och remiss-svar kring tex danstillstånd, sprittillstånd) och Riksdagstrycket (debatter, yttranden, utredningar).
Utöver tryckta källor kommer projektet att använda sig av muntligt källmaterial, dvs inspelade intervjuer med ca 20 aktörer, och i samband med detta kommer privata arkiv att sökas bland intervjuade aktörer.
Projektet kommer att resultera i en bok om Stockholms disco- och ravehistoria. I samband med att boken släpps kommer en paneldebatt att anordnas på Stockholms Stadsmuseum med inblandade aktörer, i anslutning till en audiovisuell presentation/ utställning inspirerad av bokens innehåll samt en klubbkväll där aktörer ur klubbhistoriens olika epoker möts och på så sätt iscensätter levande Stockholmshistoria.